Sista delen av Jungfrukusten
Här kommer den sista artikeln från Jungfrukusten.
Måste faktiskt erkänna att jag fuskat en smula.
Artikeln och besöket om Axmar Brygga gjordes vid ett separat tillfälle, innan jag åkte min tur.
Besöket på Trollharen gjorde jag faktiskt på vägen hem då jag missat avtagsvägen när jag rullade uppåt.
Det kan därför kännas lite märkligt att Gåsholma hamnar här i artikelserien trots att det ligger söder om både Axmar och Trollharen.
Nu har ni förklaringen, jag åkte som sagt lite fram och tillbaka.
Jag har haft en stående fråga i skallen under hela den här turen.
”Är det värt det?” Hela kuststräckan följer ju gamla E4:an och den i sin tur löper ofta jämte järnvägen.
Säkert var det naturligt att gifta samman järn- och landsväg förra århundradet.
Resultatet blir att Jungfrukustvägen slingrar sig en bit in i landet och vill man hitta de riktiga godbitarna måste ständiga avstickare ut i kustbandet till.
Oftast är det bara ett smalt streck på kartan och nästan alltid enkel väg mao samma väg tillbaka då nyfikenheten stillats.
I bästa fall en ny pärla att lägga till samlingen, i värsta fall en vägbom efter fem gropiga kilometer.
Det sista har hänt ett antal gånger.
Fiskaffären som inte är någon affär. Köper fisk gör du i sjöboden
Gåsholma
Åter igen tänker jag tanken ”är det värt? ” när jag svänger av mot Gåsholma.
På kartan ser det tilltalande ut, längst ut på en halvö.
Vägen är faktiskt riktigt bra och det visar sig när jag når den lilla byn vid bottenhavets kant att här finns något som kan ha pärlstatus.
Sjöbod med visst renoveringsbehov?
Jag lockas av en skylt och trottoarpratare som annonserar FISK och dessutom står det öppet trots att klockan passerat kvällsmat.
Drar i handbromsen och när jag kliver ut ser jag en man i fiskarbyxor som nyfiket betraktar mig från en grusad plan nedanför fiskskylten.
Vi språkas vid en stund och jag blir klar över att nog kommer det en och annan husbil då och då, övernattar brukar man göra på någon av de två vändplanerna som finns.
Jag frågar efter vägen och får det där svaret man bara älskar att höra.
”Du kan väl stå här hos oss i natt, det är inga problem”
Paret Kjell och Birgitta Wilund är lika gästfria som de flesta jag stött på längst den den här kuststräckan.
På morgonen pratar Kjell och jag vidare, några meter ifrån oss kluckar det mysigt runt fiskebåten som ligger under tak i eget hus.
Längst väggarna i båthuset står massor av kylar och frysar.
Det är här Kjell har sin ”Fiskaffär” Mycket genuinare kan det inte bli. han drar upp fisken, säljer en del färsk och röker resten.
Vi pratar vidare och kommer in på det här med husbilsturism. Kjell har som de flesta i den småskaliga turismen ingen aning om husbilismen, dess storlek och möjlighter till inkomster.
Resultatet av samtalet kan du se i ställplatslistan.
På Gåsholma behöver du inte stå på någon vändplan med risk att bli bortkörd.
Samhället stoltserar numer med tre ställplatser där du med gott samvete kan ta dig en whisky och betalat en hundring för en unik och underbar miljö.
När jag glad i hågen, dessutom med två nyrökta sikar i kylen, rullar ut från Gåsholma gör jag en avstickare och kollar fiket med horisontutsikt, störtmysigt!
Fik med havsutsikt
Vallvik
Fortsätter du kustvägen norrut kommer du efter någon mil fram till en järnvägsövergång, där fortsätter vidare. Sväng höger i stället mot samhället Vallvik. Är det inte dags för nattvila tycker jag att du skall ta den här avstickaren i alla fall. Inte minst för framtida besök.
När du följt de handgjorda skyltarna "Camping" ett par kilometer, passerat en rad vägbulor och nyrenoverade statarlängor, ja precis när du tror att du kommit fel, då dyker brottarklubben upp till höger.
Ja så är det, Vallviks camping drivs av den lokala brottarklubben så mucka inte med campingvärden ;-)
Du står lite som du behagar, gott om plats
Platsen är helt fantastisk, horisont så långt ögat når, badplats runt udden. Stämningen är minst sagt avslappnad och campingen består av två små avdelningar. En för långliggare och en för tillfälliga gäster.
Hur man står är inte så noga så sjöutsikten brukar räcka åt alla.
Absolut inte senaste standard med duschar, toa, tömning och gemensamhetsutrymmen inomhus är välstädat och ordning gäller.
Vidare norrut
Tillbaka till järnvägsövergången och sedan vidar mot nord,
Strax kör du in i Söderhamn. En typisk småstad men med ett centrum där det sjuder av liv.
Dessutom bra parkeringar i anslutning. Är det dags att bunkra finner du vad du söker i stan.
Innan du kommer in i centrum kan du stanna till vid flygmuseet som stolt lånar ut sin flygsimulator för en slant.
Meka för shoppingsugna, här doftar det asfalt och småstad
Det finns ställplatser i närheten, dom hittar du lätt på vår ställplatssida.
Dessutom en stor SCR-camping i Sandarne strax utanför stan.
För strax under 400 spänn får du trängas med husvagnar och tonvis med ungar som far runt.
Har man böjelser för den typen av camping eller ungar i bilen är Sandarne ett bra allternativ.
Mycket aktiviteter för de yngre och superstandard.
Kent på plats utanför receptionen
Skärså
Jag fortsätter däremot vidare mot norr, har fått ett lokaltips om en naturcamping med gångavstånd till ett "riktigt" fiskeläge.
Här skall dessutom finnas en krog som är en lokal världskändis, Albertina.
Via slingrande men asfalterade vägar tar jag mig ut mot Skärså som samhället heter.
Som vanligt är vägen dit en enkelriktad avstickare.
"Är det värt det?" dyker som vanligt upp i skallen.
Det finns bara ett svar på den frågan, absolut!
Campingen gör rätt för namnet, du står med gott avstånd till nästa granne och långliggarnas snickarglädje har ingen hejd.
Insprängda i naturen ligger dom små tomterna, i bakgrunden porlar bäcken glatt
Gäsfriheten hos världparet Kent Forsström och Anette Kvarnvall håller samma standard som resten.
Det här börjar bli en ful vana, att mer eller mindre förutsätta att folk är pratsamma, trevliga och gästfria.
Bäst man inte vänjer sig för mycket.
Kent berättar att det är första året man driver campingen, det gör man på prov och skall ta beslut under hösten om det är läge att fortsätta eller tacka för sig.
Vi får hoppas att fortsättning följer, välskötta campingar med plats och el för 220:- kan vi inte få nog av.
Morgonen därpå tar jag en promenad in till själva samhället Skärså. Det tar ungefär tio minuter.
Promenad är ett hett tips då samhället är välbesökt av folk från när och fjärran.
Det känns mest som ett lokalt utflyktsmål med fulla parkeringar som följd.
I angränsning till parkeringen hittar du en litet glasblåseri med försäljning samt flera andra hantverksbodar utspridda i samhället.
Glasblåseri med försäljning
Tydligen är krogen Albertina en viktig anledning att besöka Skärså. Trots att det är mitt i veckan är här så gott som fullt på uteserveringen.
Jag avnjuter en strömming med Loka till det facila priset 121:-
Sex rejäla strömmingar och gott om potatis och dillsås fyller kråset även på en tjockis och livsnjutare på hjul som jag.
Personalen "Kallankakläder" förhöjer stämningen ett snäpp till och har man tur kan man tydligen stöta på Ullmenkotten i granskapet.
Rejäla portioner på Albertina
Borka brygga
Har hört talas om det här stället, fiskeläge, krog och en ställplats med havsutsikt. Eftersom strömmingen fortfarande simmar runt i magen är det för tidigt för nattläger och middag, men för din skull måste jag ju ändå avlägga en rapport.
Det visar sig att Borka lever upp till ryktet. Mysigt välorganiserat och en halvfull krog.
På ställplatsen står en husvagn och fem husbilar, inte mycket husbilar på den här kuststräckan inte. Trots sjöutsikt åt alla finns det gott om plats. 17 platser varav 12 med el räcker tydligen gott trots platsens förnämlighet. 150:- inklusive el (30:-) borde inte avskräcka ens den värsta snåljåp, eller?
Borka Brygga kan klart rekomenderas för ett lunch- eller middagsstopp med övernattning. Jag blir inte förvånad om du blir kvar minst två dagar.
Hornslandet
Eftersom jag råkat ut för en rejäl fadäs blir det här sista stoppet innan det är dags att vända hemåt.
I söderhamn stannade jag för att tanka. Öppnade passagerardörren och ut far min kamera, rakt ner i betongen.
Objektivet som kostar ca. 20.000:- går i två delar.
Är alltså utan riktig kamera och det kanske förklarar bildkvalitén efter Söderhamn. Alla bilder är tagna med mobilkameran :-((
Tillbaka till Hornslandet, stället har ni säkert aldrig hört talas om. Men om jag säger Kuggören då? Då trillar polletten ner.
Kuggören känd fyrplats som ligger på halvön Hornslandet.
På ön hittar du dessutom Höllick med sin stora SCR-camping som luktar semesterby för barnfamiljer lång väg, bra ställe för dig med barn i bilen, många aktiviteter massor med ungar och som vanligt runt en fyrhundring per dygn.
Två krogar finns i närheten, åt inte på någon av dom men mitt finsmakarsinne vädrade turistfälla och priser därefter så långt matoset nådde.
Har du inte barn i bilen är mitt tips, ta en tur till Höllick, titta runt.
Sedan följer du grusvägen in till höger när du vännt i Hölick. Den dyker upp efter någon kilometer.
Den tar dig spikrakt över till Kuggören.
Det finns inte några ställplatser på halvön men gott om möjligheter till fricamping om du är varsam.
Från grusvägen finns det många små avstickare in i naturreservatet där man kan parkera över natten så länge det sker på grus, respektera terrångkörningslagen!.
Själv hittade jag en parkering precis vid grusvägen. Det var en soptunna och en liten utbuktning av vägen som drog till sig mitt intresse.
Det visade sig vara ca. 75 meter till stenstranden genom en gles och kort tallskog. Sämre kan man sova.
Sämre nattläger kan man tänka sig
Kuggören får du inte missa, gör ett besök innan du lämnar halvön.
Det här är faktiskt det mest genuina skärgårdssamhället på hela resan.
Låt vara att befolkningen mest är sommargäster i dag men du får en klar uppfattning om hur man levde i kustbandet förr i tiden. Lågt, trångt och i dag klassat som pitoreskt.
El har man och vatten från egen brunn. Toalett består av en lustig variant. En bit från husen står en samling små torrdass. Var och en tillhörandes ett hus. Det måste se lustigt ut på sommarmorgnarna när lokalbefolkningen tar sin behövliga morgonpromenad för att avnjuta Claes Ohlsonkatalogen eller ett glatt samtal med grannen genom de glesa plankväggarna. Vart gråvattnet tar vägen vågade jag inte ens fråga om.
Är inte detta skärgårdsidyllen personifierad så säg?
Här slutar min resa längs Jungfrukusten.
Det är ett par mil kvar till Årskogen ovanför Gnarp som påannonserar att Jungfrukusten tar slut och Höga Kusten tar vid.
Sammanfattar jag den här veckan så är jag förvånad över att så få husbilar letar sig hit.
Så många små pärlor på så få mil är svårt att hitta. Turen lämpar sig utmärkt för en juliresa med högsommarvärme. Närheten till kustbandet garanterar svalare luft än inne i landet.
Det har dessutom varit ganska myggfritt men långt ifrån fritt från generösa möten. Folk längs den här sträckan har ännu inte sett husbilsfolkets baksidor med regelvidriga uppställningar och latrin i dikena.
Vi hoppas att det förblir så, att husbilismen mer och mer lär sig att ta sin del i ansvaret.
Antalet små krogar med stora ambitioner är förvånansvärt många.
Konkurrensen gör att prisbilden hålls nere och resan är ett mindre Mecka för en livsnjutare på hjul.
Det var mycket mat att bära in från kylen när jag kom hem.
Mitt tips är, ta med dig basvarorna. Ingredienser för att fixa rom- dill- och pepparrotssåser, färsk potatis och ett basförråd med grönsaker.
Sedan lever du på lokal fisk och angenäma krogbesök, dessa utan att bli skinad in på bara kroppen.
Väl mött längs Jungfrukusten.
Hit skall i alla fall jag igen.
