Någonstans i norra Tyskland

Ny dag, nya äventyr och nygamla erfarenheter! För ett dygn sedan gled vi in i Malmö där senaste rapporten skrevs, så  vad har det senaste dygnet bjudit på?

Jo, jag lyckades precis bara trycka på några gilla markeringar på Facebook innan John blund dök upp och slog mig med släggan eller blåste narkotiska preparat i mitt ansikte eller vad han nu gör nu för tiden!
Av någon anledning kom jag nu att fundera på vad Lennart Swan har med vår husbilsresa att göra, men jag lämnar nog den tanken för stunden iallafall!
Som sagt var, somnade tillslut i en svinvarm husbil på en parkering då ställplatsen som valts tyvärr var andras val med.

Så vaknade jag efter någon timma genomsvettig, det som kändes märkligt var att det mest var magen och låren samt mellanliggande kropp som var blöt, funderade en liten stund om det var jag eller min son på 3,5 år som låg nästan tvärs över mig som var den skyldige men så sansade jag mig lite och hörde ett ljuvligt stilla smatter på husbilstaket! Äntligen, det regnade! Så blev jag med ens införstådd med att den fuktiga känslan hade ett visst samband med smattret och en välplacerad taklucka att göra! Hur kan man bara installera takluckan rakt över kojen!? Regnar det aldrig i de länderna där husbilar byggs?

Nå väl, igen med luckorna! Vad händer då, jo det där härliga smattret på taket avstannade lika fort som det tog för mig att flyga ner från sängen, landa på bordet och trassla in benen i en på tok för smal trästege!
Något irriterad somnar jag om. Så väcks jag av den där härliga känslan när 3,5 åringen vaknar på tok för tidigt ock leker med sina bilar och flygplan i min säng.
Det var bara det att han låg och sov bredvid mig! Förbannade elände!
Kastrup hade tydligen inte sovmorgon och ni som vet hur nära Malmö ligger just Kastrup vet kanske också att flygplan inte riktigt landar på samma sätt som helikoptrar, dvs vertikalt utan de kräver någon form av inflygning och just det höll man då på med straxt över vår tv antenn!

Jaja det här började bra han jag tänka när min första misstänkta lilla flygkapten öppnade sina ljusblå och med rådjursögon frågade om det inte var dax för frukost för hans mage var hungrig... jo självklart är det frukost, tittade på klockan och insåg mitt misstag!

Övriga familjen vaknade så småningom och jag satt på trappsteget med min kopp kaffe i godan ro när son nummer två var på toa.
Han spolade och efter några sekunder känner jag igen ljudet från regnet på natten.
Ett stilla litet droppande nedanför mig... tittade ner och småleende skakade jag på huvudet och suckade, inte i år igen! 

Nu vet jag inte helt säkert men efter middagslagningen ikväll är det konstaterat att jo, det blir till att krypa under diskhon och fixa vattenläckan igen, samma slang som sist!
Nä så fan heller ikväll är jag ledig om det så skulle krävas sjöstövlar i bilen! 



Men nu har vi gått händelserna lite i förväg för egentligen har vi inte ens lämnat Skåneland! 
Nu var det dax för bron! Min oro över att behöva be tio långtradare att backa när min nyinstallerade Brobizz inte fungerade visade sig vara helt obefogad! 
Även om hjärtat stannade ett slag när det ilsket pep till från den lilla plastmojängen! 
Men så flög bommen upp som spärrade min väg mot nya äventyr, i med växeln snabbt som ögat innan bommen skulle slå ner som en giljotin under Stockholms blodbad. 
Vi klarade det! Det här är inte sant! GPSen visade ett rött streck och när man tittade ut så fanns det tom en väg där strecket på kartan var! 
Något avspänd gled vi över bron som en graciös variant av Dumbo, ni vet den där elefanten som flyger, även utan John Blunds pulver. 

Vi hade klarat det! Nu var vi i Danmark! Full fart mot Rödbyhavn! Livet leker, ungarna är tysta och lugna, hmmm 3,åringen sover middag klockan 10:30, men jag då... jag blev med väckt i ottan juh... 
Den äldre fastklistrad i ett Nintendo spel, föga imponerad över att vi just passerat Öresundsbron! 
Vadå? Det var ju inget speciellt... hmmm man kanske inte skall överdriva nästa gång när man berättar om något som man själv tycker är imponerande, det blir lixom pannkaka av det...
Nå väl, nu skall vi bara stanna till och tanka och sträcka på benen innan vi tar sista etappen ner till Rödbyhavn och färjan till Tyskland.

Rätt självsäker svänger jag av motorvägen och hamnar i ett litet dilemma nästan direkt. 
Vänster där det står att lastbilar tankar eller höger där de där vanliga små bilarna tankar? 
Här får jag någon form av hybris, GPSen har hela tiden påpekat för mig att med så stort fordon som jag har så får jag minsann inte köra så fort som det står på hastighetsskyltarna, såklart måste jag välja lastbilssidan!

Väl framme vid pumpen inser jag att det grova röret i den pumpen kommer på intet sett att gå att få in i min bils lilla tankhål hur mycket jag än ber, bönar och trycker! 
Helvete jag skulle tagit höger ändå! Hur kommer jag nu dit då på ett snyggt sätt utan att dra allt för mycket blickar till mig? Backa vet jag!
I med backen, kolla speglarna släppa kopplingen sakta... Helvete vilka signalhorn lastbilar har! 
Klappar i bromsen direkt och sneglar lite i backkameran...oj då har jag en så stor husbil som kan gömma en hel lastbil från att synas i backspeglarna... 

Nu är mitt lilla misstag offentliggjort, bara att peta i framåt växeln och glida iväg lite diskret...Efter diverse piruetter via uppställningsplatsen för långtradare så får jag tillslut tanka på lite diesel. 62 liter, på pumparna med de grova rören hade man senast tankat 10 gånger så mycket... 
Med ett något stukat självförtroende igen glider vi så iväg och hör och häpna, inga fler incidenter på hela vägen! 
Så blir jag något kallsvettig när jag kommer på att efter färjan, i ett nytt land så lär jag inte få hjälp av min GPS på ett bra tag!

Memorerar vägen till boardershop som en nödutgång så får GPSen stå några timmar och vänja sig efter sin sjösjuka...
Men tro det eller ej, den startade så fint och välkomnade oss till Tyskland! 
Blev så överraskad att jag glömde svänga av till boardershopoen så nu får vi klara resten av resan utan varken öl eller vin tills vi hittar något ”systembolag” att komplettera på... men det var det värt!
Inte ens de obligatoriska köerna runt Hamburg syntes till! Ett tag funderade jag på om verkligen det stod Hamburg på skyltarna...

Ställplatser har jag dock fått nog av nu!
Redan klockan 16 var vår utsedda ställplats stängd pga att den var full så nu får det bli camping! 
Hittade en liten camping där vi fick plats trots viss språkförbistring vid incheckningen... så ev har jag beställt nybakt frukostbröd till klockan åtta i morgon bitti! 
Vi får väl se om det finns nån liten påse i butiken i morgon bitti, och framförallt om det nu var bröd jag beställde. 
Men han i receptionen såg så nöjd ut till slut så det blir säkert bra! 

Förresten förlåt mig! Jag har nog missat att vinka till väldigt många idag för stegräknaren hade bara kommit upp till drygt 5000 ikväll! 
Det var lite körigt med tre filer på motorvägen där man egentligen hade mått bra av att ha på sig njurbälte och tyska ettriga BMW och Mercedes som svärmade kring en som getingar runt ett saftglas!
Nu vet jag hur det måste ha känts att vara brittisk bombflygare under andra världskriget och samtidigt ha hela Luftwaffe runt sig!
Lev väl kompisar så hörs vi förmodligen i morgon igen!

Text och bild: Michael Wall
michael@husbilskompisar.se

Michael Wall är sommarens gästskribent. Till vardags jobbar han med fartyg och säkerhet.
Så snart tid finns upptäcker han omvärlden och livet i husbilen, då tillsammans med hustrun Ingela och sönerna Adam (7,5) och David (3,5).
Eller som han själv uttrycker det ”Den nakna berättelsen om husbilslivet med familjen, GPSen och lite vanligt oflyt”.

Vill du läsa fler artiklar av Michael kommer de publiceras här efter hand: 
https://www.husbilskompisar.se/gastskribenter