Konsten i att köra vilse

Efter vi lämnat tjurar, hästar och rosa elefanter, nä flamingos bakom oss sätter vi så kurs mot nästa delmål. Barcelona i Spanien. Men som sig bör på en husbilssemester så skall man ju ta det lugnt och stanna och titta på intressanta saker o.s.v. Detta påminde min fru mig om efter bara någon mil…
Hon hade listat ut att det fanns fruktförsäljare längs vägen och nu var det det som var i fokus!
Vi skulle ju handla i en ordentlig affär för köttbullarna och makaronerna började ta slut…
Men vilken fader kan neka sina barn färsk frukt köpt vid vägkanten!
Men vilken fruktshop hon hittade när frun plötsligt vrålade STANNA!
Jag fick hjärtat i halsgropen och trodde naturligtvis att jag råkat köra över en rosa flamingo, men lugnade mig snabbt när jag såg fruktskylten!
Frun och barnen plockade ihop några nektariner och plommon medan jag gick lös på vinhyllorna. Frukt som frukt tänkte jag och toppade med en trelitersdunk rosé. Inte för att jag gärna dricker vin och absolut inte rosé men nu var vi i Frankrike så nu skall här pimplas vin och äta möglig ost!
Så när jag konstaterat att trelitersdunken på intet sätt kunde få plats i kylskåpet var besvikelsen stor när jag insåg att man skulle bli tvungen att uppleva tonårstiden igen…
Det vill säga, stå vid en vägkant och hälla i sig byxvarmt vin…
Så var vi i alla fall igång igen och så mycket mer hände väl inte.
Vi hittade i någon av de 15 camping-apparna jag laddat ner eftersom jag inte helt litade på min vän GPSens rekommendationer, en camping några mil bort och skulle stanna för natten, äta lite och fira semestern helt enkelt med lite byxvarm rosé…
Frugan hade för en gångs skull googlat lite och i staden vi ämnade besöka gick det ett sånt där turisttåg, ni vet en bil med folkamotor som man satt skorsten på och kan åka runt och se på omgivningen medan lokalbefolkningen med stort förakt stirrar på en och skakar på huvudet.
Staden var en sån stad med gatunummer på 10 000-tal men här gjorde man helt klart för oss att med husbil så var man inte välkommen till deras strand!
Nu fick jag bara förklara för besvikna barn att tåget hade slutat gå för dagen… jo det var en nödlögn och kanske inte så snygg men det hade blivit liv om man sagt som det var att pappa var så less på franska småstäder att om jag tvingats stanna trots att det omöjligen gått så hade jag supit ner mig på 35gradig rosé i ren sorg och frustration!
När vi letat efter campingen en stund och upptäkt att vi passerat infarten några gånger så svänger vi in och möts av en trevlig fransk securite gubbe modell större!
Ställer mig snällt vid bommen och skall just öppna och hoppa ur och checka in oss när dörren rycks upp så kaffet som står i mugghållaren gör en frivolt och landar både på mig och i bilen.
Med barsk franska förklarar han nog att vi kan såklart inte stå mitt i vägen vid hans bom för andra skulle ju förbi!!!
Med hela handen gör han klart att frun checkar in och jag parkerar någonstans där det är ledigt!
Frågar om det inte var något system att man måste bli tilldelad en plats först men han säger igen ställ dig bara så du inte är i vägen, så tryckte han på giljotinöppnaren och det var bara att köra in och leta efter en ledig plats!
Tillslut efter lång körning mellan träd och parkerade bilar om vart annat hittar jag så en fin gräsplätt med både skugga och sol potential! Men det lutar som tornet i Pisa!
Ut med kilar igen och upp på dem för att bara ramla ner igen osv… så var vi på plats och elen kopplad.
Då ringer telefonen och frugan frågar var vi tog vägen!
Förklarar att vi är på andra änden av campingen och har hittat ett jättebra ställe!
Vi har ju fått en tilldelad plats säger hon då!
Men va i helvete! Så får jag prata med nån arbetare där och förklarar att vi står på det och det numret…
Stå kvar där så kommer jag sa han nog och slängde över luren till frun igen som bara klickade bort mig!
Ut och plocka in kabeln och ner från kilarna igen och just då kommer en golfbil med en fransos med utsträckta armar som viftar… han förklarar att vi står ju helt fel och att det går minsann inte för sig.
Argumentationen att gorillan vid bommen sagt att vi fick stå vart vi ville gick inte hem…
Blev övertygad att han inte skulle ge sig när han suckande säger att jag skall köra bakom hans golfbil så får han visa vart jag skall… Så uttittade av en hel camping fick jag snopet glida efter golfbilen som körde före som en sån där ”Follow Me” bil som man ibland ser på flygplatser… ju längre vi kom från min perfekta utsedda plats ju smalare blev det och fler och fler bilar var det… så stannar han plötsligen och pekar mot ett litet hål bland bilar…
VA skall jag in där?!
Helt plötslig kändes byvägen till den stängda lunchrestaurangen som den största autobahn! När han ser mig tveka hoppar han ur och viftar som den mest energiska fotbollstränare på VM att det bara var att köra!
Ok lite försiktigt kommer jag in diagonalt på platsen och skall just backa och försöka komma rakare när han sliter upp dörren, utan att kaffet hopar ur igen då det redan hoppade bord vid bommen, och förklarar att det blir jättebra.
Sen flyger han in i sin golfbil igen och drar iväg!
Vet inte för vilken gång i ordningen jag svär på att aldrig någonsin åka till Frankrike igen!
Den uppkomna lätta irritationen gör att jag till och med glömmer av att jag har en hel dunk varmt rosé vin att trösta mig med…
Ut med allt skräp igen koppla el och konstatera att nä fan det blir inga kilar denna gång.
Hellre ligger jag i sängen med säkerhets bälte för att inte rulla ur än att försöka balansera upp på kilarna igen!!!
Text och bild: Michael Wall
michael@husbilskompisar.se
Michael Wall är sommarens gästskribent. Till vardags jobbar han med fartyg och säkerhet.
Så snart tid finns upptäcker han omvärlden och livet i husbilen, då tillsammans med hustrun Ingela och sönerna Adam (7,5) och David (3,5).
Eller som han själv uttrycker det ”Den nakna berättelsen om husbilslivet med familjen, GPSen och lite vanligt oflyt”.
Vill du läsa fler artiklar av Michael kommer de publiceras här efter hand:
https://www.husbilskompisar.se/gastskribenter