Vi lyckades nå delmålet, depåstopp Rust
Nu efter den fjärde dagens körning rullade vi tillslut in på Europa-Park campingen som var ett av våra delmål för resan. Hade jag vetat från början det jag vet nu om röksugna fruar, hungriga barn, danska bensinstationer, tyska motorvägar och ställplatsers popularitet så hade jag nog aldrig planerat att göra resan på detta sätt. Tvådagars körning och en natt söder om Hamburg. Jo ja tackar ja! Det hade ju inte varit några problem om man var själv! Men som den sanna optimisten jag är så lär det inte vara sista gången det händer, får väl ringa till chefen och meddela att den 20/8 kan han glömma att jag är tillbaka till!!
Gårdagens euforiska känsla över att bara ett litet missöde skedde var som bortblåst i morse. Upptäckte rätt snabbt att jag var måttligt road att sätta mig bakom ratten för fjärde dagen och utmana vrålande långtradare, ettriga BMW:er och sniglar på den tyska Autobhan. Det var väl ärligt talat ingen i ressällskapet som verkade jätteenusiastiska att ta sig an vägarna i dag igen... Försökte peppa 3,5 åringen i bästa Gunde Svan-stil, men det sköt baklänges som ett gummiband som man släpper åt fel håll.
- Jag vill åka hem...
Så hänger storebror på! Att jag inte blev tokigare än jag redan är måste vara ett av världens sju underverk!
På grund av familjemiddag och Pokémonjakt igår så uteblev även den sedvanliga titten under bilen vid ankomst till campingen. Så den fick då genomföras just denna morgon när humöret verkligen var på topp och vad var det att tro om inte det norra ögat skådade något annorlunda... Där det fram till i går suttit en gummifidutt som håller upp delar av avgasröret bländade mig frånvaron av den samma... men för böveln inte idag!
Efter lite morgongymnastiska övningar låg jag helt plötsligt på rygg i gruset för att kunna rycka i röret och bilda mig en uppfattning om nu detta skulle kunna innebära slutet för vår tur eller om det skulle kunna hålla ihop till nästa depåstopp. Just i den stunden så slog mig tanken att jag egentligen sket i vilket...
Jag hade nämligen i samma ögonblick som ryggålandet in under bilen börjat även känt att min byxlinning mycket väl hade platsat som traktorskopa på något av alla de förbenade vägbyggen som sker här i landet. Jag vet inte om jag var helt objektiv i bedömningen men konstaterade att det får fan hålla vare sig det vill eller inte! Min predikan där under bilen måste ha hörts av någon för avgasröret sitter ännu kvar! Lika så gruset som letade sig nedåt i byxorna... det sistnämnda är dock inte lika trevligt!
Så ilsken som en hel svärm jordgetingar lämnade jag campingen! För säkerhets skull så såg jag till att frun och 7,5 åringen fick sitta bak och 3,5 åringen fram!
Allt för att säkerställa en så lugn dag bakom ratten som bara möjligt!
Det är då det händer!
Min nyinköpta GPS som inte svikit mig fram tills nu gör myteri! Tyvärr uppmärksammas tilltaget alldeles för sent! Helt plötsligt passerar en 30-skylt och innan jag vet ordet av har den idylliska lilla enfiliga byvägen förvandlats till en smal stadsgränd!
Lyckas precis undvika en stor kruka med blommor som stod mitt i vägen när jag börjar fundera på ”va fan gör jag nu”, vägen blir bara smalare och smalare och tillslut får egentligen bara en cykel plats...
Min fiende nummer ett denna morgon gapar högljutt sväng nästa höger, sväng nästa vänster osv...! Men va fan är hon dum i huvudet där inne i burken jag kan ju knappt köra rakt fram på ”vägen”
Då ser jag ljuset i tunneln, en vägkorsning! Något mer upprörd än vanligt men nu kunde vi åka vidare!
Så kommer vi efter ett antal piss- och rökstopp äntligen fram till campingen i Rust. Står och velar vid bommen när jag hör nån vråla på tyska, så flyger han fram och stoppar en parkeringsbiljett i min hand. På samma sätt som jag kommunicerade med campingvärd om frukostbröd lät jag mig förstå att hans kollega skulle ta emot oss på området. Så blir man tilldelad en plats...
Tyvärr ingick inte skohorn för det var riktigt riktigt trångt!
Nå väl nu är vi framme och jag känner mig stolt som…
Då ropar treåringen att han behöver gå på toa... Frugan inser snabbt att jag behövde lugna mig lite och hjälper sonen, var på jag hör något i stil med att toaletten börjar nog bli full! BÖRJAR... det var väl ett understatement!
Så nu när alla sover så får jag ta på mig och se om det gåt att göra något av detta.
Fan vad jag tycker husbilslivet är härligt!
Text och bild: Michael Wall
Michael Wall är sommarens gästskribent. Till vardags jobbar han med fartyg och säkerhet.
Så snart tid finns upptäcker han omvärlden och livet i husbilen, då tillsammans med hustrun Ingela och sönerna Adam (7,5) och David (3,5).
Eller som han själv uttrycker det ”Den nakna berättelsen om husbilslivet med familjen, GPSen och lite vanligt oflyt”.
Vill du läsa fler artiklar av Michael kommer de publiceras här efter hand:
https://www.husbilskompisar.se/gastskribenter
