Sista anhalt innan Åland

Historiskt livnärde sig ortens befolkning i första hand på fiske. Postrodden över Ålands
hav till Åland och vidare till Finland var också av stor betydelse för äldre tiders
Grisslehamnsbor och kan ses som Nordens svar på Ponnyexpressen i Vilda Västern.

Som så många andra mindre orter i Sverige har Grisslehamn en vikande befolkningsutveckling förutom på
sommaren när den blomstrar upp med hjälp av turister från landets alla hörn.
Om målet med resan är Åland kan en mellanlandning på Grisslehamns Marina & Camping vara ett bra förslag
inför den stundande båtresan. I synnerhet om man har långt att åka innan man når hamnen där Eckerö-linjen har
sin utgångspunkt från Sverige.

Utan någon som helst baktanke har vi lyckats resa i Albert Engströms spår, från Småländska Hult utanför Eksjö
där han växte upp, till Grisslehamn där han bodde större delen av sitt liv. 

Den gode Albert hade det inte lätt bland Rospiggarna. Enligt författaren Sidney Grahn ska Albert vid något tillfälle
har skrivit: ”Ibland stördes vi av främlingar som skrek: ’Kom ut förbannade tidningsskrivare så ska vi krama
ryggmärgen ur dig!’”.
Albert Engström lockade dit många av sina samtida celebriteter. Namn som August Strindberg, Anders Zorn och
Bruno Liljefors, som ju är mycket välkända namn än idag, var ofta på besök i det Engströmska hemmet. Det var
även den unge Evert Taube, som var den då tilltänkte svärsonen.

Är man i Grisslehamn är ett besök i Alberts hem och ateljé ett måste. En skicklig guide tar er med genom hans
livshistoria, och många dråpliga berättelser får man på köpet. 

I ateljén, som ligger långt ut på en klippa i Ålands hav, finns en del av hans verk bevarade. Porträtt av den tidens
väderbitna Grisslehamnsbor pryder väggarna i det lilla hus som fick byggas av Albert bara han uppfyllde den
tidens regler från myndigheterna; att det även skulle fungera som sjömärke för sjöfarten. Därför är huset målat vitt
på de sidor som vetter mot havet och i Smålandsrött på de övriga.
Man blir hänförd av den fantastiska utsikten och det är lätt att förstå att han här fann både arbetsro och energi till
skapandet av böcker, tidningsartiklar och konstverk. Här brände han sitt brännvin själv och medan
hembränningsapparaten puttrade ut sin alkoholhaltiga vätska med kaminen som värmekälla umgicks han med sina
vänner – och många kända gäster har övernattat i de utdragbara sängarna.
Citat som: ”Är man glad och trevlig inne, så åker man ut. Är man glad och trevlig ute, så åker man in.
Vad menas?” finns för alltid bevarat och kan förknippas med den underfundiga humor Albert begåvats med.

När man traskar längs den lilla stigen som leder ut till ateljén, passerar man den kanon som varnade postroddarna,
som rodde över posten en gång i månaden, för dåligt väder. Den står i ensamt majestät på sin klippa högt över
havet. En motsvarande 24 pundskanon fanns på den Åländska sidan. Vad man gjorde om någon sköt ett
varningsskott för en annalkande storm, när man var mitt emellan Sverige och Åland, har jag inte lyckats fastställa.
Möjligen ökade man varvtalet på årorna eller kanske vände man om.

Varje år ”återuppstår” den gamla postrodden, genom att man vartannat år ror över Ålands hav från Svenska sidan
och vartannat från Åland. 2014 står välkomstkommittén i Grisslehamn.

Åker man söderifrån längs väg 283, kantas den smala vägen av ett flertal matställen, några små äldre hus och en
liten ICA-butik när man kommer in i Grisslehamn.

Vid den första hamnen, som även är fiskehamn och kajen där Eckerölinjen lägger till, finns en ställplats med plats
för sex husbilar. Toa ingår i priset men dusch kostar 5:-. El finns mot ett tillägg på 30:-.
Fortsätter man en liten bit ytterligare längs vägen kommer man fram till Grisslehamns Marina & Camping.
Det är en, i vårt tycke, trevlig plats med full service inklusive tömning och fyllning av vatten samt WiFi, där allt
utom el ingår i priset. Vill man även ha tillgång till detta, får man punga ut med ytterligare 40:-. Dusch kostar två
kronor och priset är inte satt för att man vill ha in mer pengar, utan helt enkelt för att en del människor väljer att
duscha i timmar om det vore gratis, vilket i sin tur innebär att varmvattnet inte räcker till.
För den facila prisskillnaden av 30:-/dygn mellan ställplats och camping, anser vi att det sistnämnda är att föredra,
men valet är fritt.
Vid incheckningen på campingen får vi ett väldigt bra bemötande av personalen som visar oss runt och talar om att
det oftast är fullbokat. Endast vid två tillfällen har man under sommaren kunnat ta ner skylten ”Fullt”, så om man
har möjlighet bör man boka plats i tid. Förhandsbokning kan man dock inte göra under högsäsongen.

Efter att ha intagit kvällsvarden bestående av strömming marinerad med Dijonsenap, färskpotatis och rårörda
lingon, eller en fisk och skaldjursgryta på Ångbåtsbryggan, sitter vi bara och njuter vid vattenbrynet, lyssnar på
vågornas kluckande mot bryggor och båtarnas skrov. Tärnornas ungar tigger fortfarande mat av föräldrarna, inte
helt olikt våra egna ungdomar. En och annan motorbåt stävar mot den nedåtgående solen och kan knappast ses som
något som stör det annars totala lugnet, utan mer som ett trevligt inslag i denna ljuvliga skärgårdsmiljö.

Efter en god natts sömn i denna skärgårdsidyll är man kanske sugen på nybakat till frukost, vilket kan införskaffas
i Bagarboden längs huvudvägen. En lagom morgonpromenad från campingen.

Det blev ett fantastiskt trevligt dygn i Rospiggarnas landsända, var det dags att ta klivet över till Åland. Detta görs
med fördel med hjälp av en båt av den större kalibern. Eckerölinjen har en av sina ändstationer i Grisslehamn och
vi valde att åka med turen som avgår klockan 20:00, vilket vi kan rekommendera. Priset för två vuxna och en
husbil på knappt 7,5 meter är inte mer än en dryg femhundring enkel resa, vilket får anses väldigt billigt.

Turen Grisslehamn-Åland är dessutom kortast av de färjelinjer som finns till denna ö.
Man har ett betydligt lägre pris på sin kvällstur, vilket gör att många husbilar, husvagnar och lastbilar åker just på
kvällen. Det blir lättare för rederipersonalen att, trots sin stora skicklighet, pussla ihop bilar av olika slag om de är
någorlunda lika höga.
De få gånger jag utnyttjat den här typen av transportmedel är jag alltid lika imponerad av hur skickligt man tar in
rätt bil på rätt plats i det högst begränsade utrymme en färja har att tillgå. Det gäller inte bara att få med så många
fordon som möjligt – de ska helst komma ut i andra änden också.
Till saken hör att undertecknad har två saker han inte gillar. Det ena är höjder och det andra är att åka med båt i
större storlek än att man kan driva fram densamma med åror. Med den här typen av båtar kombinerar man dessa
båda hemskheter.
Örat ställer automatiskt om sig till lyssna-efter-fel-läge. Vad var det för vibration? Är det en bult som lossnat i
proppelleraxeln? Har de stängt luckan riktigt? Vad sa den trevliga rösten i högtalaren? Nämnde hon inte något om
flytvästar? Redan? Vi är ju inte ens ute ut hamnen!

Med stor skicklighet backar kaptenen ut sin, i mitt tycke, gigantiska farkost mot Albert Engströms bostad och
vänder sedan runt skutan i riktning mot Ålands kalla hav. Som den ärkelandkrabba jag är, håller jag mig
krampaktigt fast i räcket runt akterdäck och ser hur den rödvita och fantasifullt placerade ateljén långsamt
försvinner i fjärran.

Då fosterlandet har försvunnit vid horisonten, går vi och kikar runt på båten. Den fina restaurangen, som har rykte
om sig att ha bra mat, är fullsatt. Många turar Grisslehamn-Åland för att ha en trevlig kväll och äta gott ombord.

Och Taxfree-shopen har naturligtvis ett utmärkt utbud av allehanda sorter och slag.

För en Smålänning känns det alltid lika skönt att se stenar utanför fönstret och det tar knappt ett par timmar innan
detta inträffar. Så länge de inte kommer alltför nära känns det tryggt och tanken går till den Åländska skärgården,
som är ett paradis för vrakdykare med sina över 500 kända vrak.
Min gamla kunskap i fältskyttets och avståndsbedömningens ädla konst börjar ohjälpligt mäta avståndet från båten
till dessa kobbar och skär. Jodå – det skulle nog gå att simma dit om piloten skulle köra omkull.
Givetvis inträffar ingen av mina domedagsprofetior. Kaptenen landar sin farkost elegant och utan att jag känner av

vare sig några stötar från landningsstället – om de nu har det – eller något annat.
Helt plötsligt och obemärkt öppnas fören och första tanken där jag sitter vid ratten på husbilen är att nu kommer
vattnet att forsa in. Inget vatten dyker upp och efter en lugn resa med mycket trevligt bemötande från personalen
kan vi vrida på startnyckeln och torrskodda åka ut på den Åländska huvudön för vidare utforskning av vårt
grannland.

Text: LG
Bild: Mia Gunnarsson